Helsingborg åkte ur Allsvenskan efter bara en säsong, trots att man (som vanligt) gick in med rejält mycket större schvung än “vanliga” Allsvenska nykomlingar. Men trots att man lade 10m på spelarförvärv under året var man inte ens nära.
Är det bara sporten som hela tiden träffar fel eller kan vi hitta något mer i Helsingborg som förening och i hur man driver densamma?
Kort sammanfattning -
Helsingborg lyckas balansera sin rörelse för andra året i rad…ish. Man är väldigt beroende av externa investerare som fortsätter finansiera klubbens investeringar i spelarkontrakt…
…vilket har gjort att man per årsskiftet 2022/23 sitter med “eventualförpliktelser” - eller på ren svenska inteckningar i eventuella framtida spelarförsäljningar - på inte mindre än 16.9m
Helsingborgs IFs ekonomi är svag. Moderföreningen är (igen) och tassar runt med negativt eget kapital, likviditeten är ansträngd och balansräkningen svag. Intäkterna kommer falla i Superettan och kostnaderna behöver falla i linje med intäkterna. Minst.
Omtag hit och omtag dit: man verkar inte riktigt orka dra det hela vägen. När det blir för jobbigt att rätta mun efter matsäck gör man som man brukar göra och kontaktar investerarna, nya pengar kommer in, nya spelare värvas till klubben för att nå kortsiktiga sportsliga mål - som inte nås.
Helsingborgs IF är en koncern med en moderförening - Helsingborgs IF - och primärt ett aktivt dotterbolag - HIF Service AB. HIF Service AB ska driva koncernens kommersiella ben såsom sponsor-, event-, restaurang- och annan verksamhet runt Olympia.
I den bästa av världar ska den här verksamheten sen generera ett överskott som skickas vidare till moderföreningen, där spelare och ledare är anställda och där fotbollsverksamheten bedrivs.
Kommer flipp-floppa fram och tillbaka mellan koncernen, föreningen och HIF Service AB.
Resultaträkningen, koncernen
Intäkterna
Skarp ökning i rörelseintäkterna som är upp nästan 50% (!) jämfört med förra årets halv-Corona-år i Superettan. Primärt driven av match, sponsor- och reklam och sändingsrättigheter.
Matchintäkterna stiger med 182% till 15.8m - det bästa året sedan åtminstone 2014. En kombination av att Helsingborgarna lockats till Olympia plus att man även verkar ha höjt priserna något
Sponsor- och reklam är upp från 20.0m till 27.2m, en ökning med 36% i koncernen. Mycket bra jobbat och en nivå som borde lägga sätta Helsingborgs IF solitt i mittfältet bakom Big 5 gänget, men strax före exempelvis Elfsborg och Norrköping.
Om vi snabbt zoomar in på den externa sponsoraffären som ligger i HIF Service AB så ligger nettot från denna (före kostnader för personal som sköter detta) på ett fint netto på 22.6m för 2022 - en mycket hög nivå för Allsvenskan.
Sändningsrättigheterna stiger även med 47% från 13.2m till 19.4m, givetvis tack vare avancemanget till Allsvenskan
Övriga rörelseintäkter tror jag till rätt hög grad är försäljning av vinstandelsbevis till diverse transferintressenter som investerat i Helsingsborgs spelartrupp under året. Vi återkommer i detta.
Men krasst uttryckt: mycket fin rebound i intäkterna - som är på en nivå att Helsingborg givetvis borde vara en klubb som vi pratar om som “Medium 4” tillsammans med Häcken, Elfsborg, Norrköping.
Det är på den nivån man har sin intäktspotential.
Kostnaderna
Temat i årets rapporter generellt verkar vara ett rätt ordentligt kostnadstryck uppåt, och Helsingborg är på inget sätt något undantag. Totalt är kostnaderna upp rätt saftiga 50% jämfört med 2021. Detta är drivet av alla kostnadskategorier: personalen och sen typ allt annat.
Personalkostnaderna är Helsingborgs största kostnadskategori och en tydlig satsning på sporten ser kostnaderna dra iväg från totalt 26.4m 2021 till 39.4m 2022 - den högsta absoluta nivån man legat på sedan åtminstone 2014. En del är säkerligen drivet av att Superettan-klausuler i kontrakten ersatts med Allsvenska, men sen är det en hel del nyförvärv som också dragit kostnaderna uppåt.
Försäljnings- och materialkostnader är upp rätt svettiga 69% jämfört med förra året, men då ska man också ha med sig att mycket av kostnadsökningen är “positiva” kostnader: fler besökare på sina evenemang betyder ökade kostnader - men det betyder också ett större netto på sista raden.
Några saker sticker ut: tydligt att smekmånaden med kommunen om hyran av lokaler på Olympia under Coronan är över och hyreskostnaderna normaliserats till 9.4m och att förvärven av en hel radda med spelare kostade totalt 1.5m.
EBITDA, avskrivningar, spelartransfers och sista raden
EBITDA - Allt som allt innebär detta att koncernen postar sitt andra år i rad med positivt EBITDA på 3.2m, dvs att de löpande intäkterna från biljetter, sponsorer och TV-avtal är större än de löpande kostnaderna för löner, hyror, resor, skor och bollar.
Det är bra. För Helsingborgs IF - som inte har någon balansräkning att prata om - är det nödvändigt. Utan reserver att dra av går man från kris till kris om man inte har balans i sin löpande verksamhet.
Men det finns några “men” i hela den här ekvationen.
Övriga rörelseintäkter. Helsingborg har under många år rest kapital från externa investerare för köp av spelarkontrakt. Under 2022 tror jag detta kan ha varit mellan 10-12m.
Föreningen. Även om koncernen redovisar ett svagt positivt EBITDA så gör föreningen - som ändå är den enheten där kärnverksamheten ligger - det inte. Minus 0.7m för helåret vilket nog nästan i sin helhet kan hänföras till de sommarförvärv man gjorde av Thomas Rogne, Arian Kabashi, Philip Rejnhold, Amar Mushin och Abbe Khalili och som kostade uppskattningsvis ett par miljoner direkt i sign-on bonusar.
Avskrivningarna och spelartransfers ser lite skevt ut i Helsingborgs externfinansierade modell.
Låt mig förklara ungefär hur den funkar -
Helsingborg har två olika investerare som är behjälpliga med att bistå föreningen med kapital för investeringar i spelarförvärv genom att föreningen säljer “vinstandelsbevis” till investerarna som sedan får avkastning från dessa när klubben redovisar positivt transfernetto
Under 2022 var Helsingborg mycket aktiva i köp av spelarkontrakt och lade totalt 10m under året för totalt 6 spelare: Viljormur Davidsen, Lucas Lingman, Taha Ali, Arian Kabashi, Philip Rejnold och Amar Mushin.
För att sätta 10m i perspektiv så är det mer än man lade 2014-2021 - sammanlagt.
I Helsingborgs fall har man i brist på kapital gjort detta till en rätt ful ovana (som inte direkt lyckats lyfta klubben sportsligt) och man har nu rätt saftiga eventualförpliktelser - pengar som man är skyldig någon OM något inträffar, i Helsingborgs fall att man säljer förvärvade spelarkontrakt med vinst - som löper i upp till 10 år.
Man har alltså intecknat upp till 16.9m per 31/12 2022 av framtida positivt transfernetto i upp till 10 år
Så med de rätt rejäla investeringarna i spelartruppen steg avskrivningarna för dessa från 0.8m 2021 till 3.1m 2022, rätt rimligt då ett kontrakt i genomsnitt är på runt 3 år och det bokförda ingångsvärdet av kontrakten var endast 2.3m.
På raden spelartransfers redovisar man ett nettoresultat på 0.4m efter att man under året sålt Albert Ejupi till TSV Hartberg, Rasmus Karjalainen till FC Oulu, Jakob Voelkerling Persson till Sirius, Viktor Lundberg till ÖIS, Ravy Tsouka till Zuite Waregem och Anthony van den Hurk till Caykur Rizespor.
Det bokförda restvärdet av de sålda kontrakten var 1.1m, så bruttovärdet av försäljningarna var på minst 1.5m
Jag säger “minst” för jag tror att en hel del av brutto försäljningsvärde har återbetalats till investerarna innan de redovisats av Helsingborg.
Och så kommer det fortsätta vara i många år framåt. Som någon sa: det är dyrt att vara fattig.
Årets resultat för koncernen landar trots allt på +0.3m och det låter väl bra, men innebär ju samtidigt att handlingsutrymmet är intecknat för lång, lång tid framåt.
Föreningen postar en förlust för året på minus 3.7m, vilket gör att sorgebarnet HIF Service AB alltså tjänar lite pengar i år. Låt oss kika lite närmare!
HIF Service AB
HIF Service AB är föreningens dotterbolag som ska driva föreningens kommersiella ben: sälja sponsorpaket och driva verksamhet i och runt de lokaler man hyr av kommunen på Olympia.
Behövs knappast påpekas, men syftet med HIF Service AB är att generera överskott i verksamheten som kan puttas in i föreningen för att hjälpa till att finansiera sporten.
Man verkar ha kroniska problem med att få snurr på verksamheten, även om man både under 2022 och 2021 faktiskt lyckades tjäna pengar för första gången på länge och man lämnade samtidigt utdelning till sin ägare på 0.3m för första gången på evigheter.
Samtidigt agerar man som kortsiktig finansiär för föreningen genom att man lånar ut rätt betydande summor när man kan: per 31/12 2022 var det 6.0m, vilket man får säga nog är ungefär exakt det bolaget klarar av.
Om det är mer rörelsekapital HIF Service AB behöver för att finansiera en expansion så vet vi i alla fall var det ligger: som en fordran på sin finansiellt svaga ägare moderföreningen.
Balansräkningen, koncernen
Helsingborg har svag ekonomi, både i själva rörelsen och när vi tittar närmare på balansräkningen.
Några snabba observationer -
5.6m av föreningens tillgångar avser utbildningsbidraget för Rafael som man legat i tvist om med ett Brasilianskt bolag i snart 10 år. Styrelsen fortsätter vara optimister och anser inte att det finns något behov av att göra en reservering för denna. 5.6m är 20% av koncernens bokförda tillgånger nettade för kassan.
Omsättningstillgångarna - minus världens längsta kortfristiga fordran för Rafael - satt i relation till de kortfristiga skulderna är på oroväckande låga 66%. Med andra ord: för varje skuld-hundralapp som ska betalas under de kommande 12 månaderna har man bara 66 kronor i likvida medel eller fordringar på andra som kommer in över de kommande 12 månaderna.
Eventualförpliktelserna - som nämnt ovan - har skjutit i höjden till ett rätt betydande spann på mellan 4.8-16.9m, eller med andra ord kommer inte Helsingborgs spelarförädlingsaffär göra något större avtryck i föreningens redan rätt stretchade finanser under de kommande åren. Vinst från eventuella spelarförsäljningar ska vidare till investerarna, utan att passera gå så att säga.
Kassaflödet, koncernen
Helsingborgs kassa minskade med 4.6m under året, men där rörelsen - som diskuterat ovan - glädjande var i balans, där investeringsverksamheten (primärt spelarköp) såg tunga investeringar och slutligen återbetalningar av betydande lån man tagit upp under 2016 och 2019.
Slutsats, observationer och vägen vidare
Jag har ärligt talat svårt att begripa mig på Helsingborgs IF. Man har en intäktspotential som borde placera klubben solitt mitt i Allsvenskan, men av massor av skäl och dåliga beslut som följer på tidigare dåliga beslut gör att man lyckats gräva en grop som nästan bara blir djupare och djupare.
Man har konstant bråttom i allt man gör. Kortsiktiga beslut driver verksamheten.
Man lanserar “femårsplaner” som man sen säkert går till sponsorer och investerare med och säljer detta som ett rejält omtag, men där det slutar med att man investerar tyngre än någonsin i sin spelartrupp, underpresterar sportsligt under våren, går in ännu tyngre under sommarfönstret med resultatet att man inte ens är nära att klara kontraktet.
Det verkar finnas ett tankesätt som präglar hur man agerar som gör att man aldrig lyckas på riktigt lyckas få de spelare man värvar in till klubben att lyfta sportsligt. Jag känner inte Helsingborgs IF speciellt väl, men min erfarenhet från andra organisationer och när man ser på hur detta utvecklats över tid får mig att tro att det går mycket djupare än bara huvudtränaren för A-laget.
Kanske var det så enkelt som att man 2021 var som absolut bäst när man var tvungen att vara som absolut bäst över 180 minuter i november mot Halmstad och att det var det sämsta som kunde hända föreningen? Hade man spelat kvar i Superettan hade man definitivt lidit av magrare intäkter under 2022, men man hade samtidigt inte frestats att gå loss med kreditkortet man erbjöds.
Kanske hade man tvingats till det där mer långsiktiga tänkandet som präglar de betydligt mindre konkurrenterna Helsingborg slåss med om en Allsvensk plats: Värnamo, Degerfors, Varberg, Mjällby, Kalmar och till viss del Sirius.
Helsingborg har möjligen med sitt beteende stängt en av vägarna till kortsiktig stabilisering av sin balansräkning: spelarförsäljningar. Och kanske är det nästan lika bra det? Såklart beroende på hur avtalet mellan investerarna och klubben ser ut så är detta en möjlighet för Helsingborg att börja jobba mer och hårdare med att verkligen utveckla det materialet man har - inte för att monetisera i transfermarknaden utan på planen.
Samtidigt måste man fortsätta ha stenhård kostnadskontroll. Fundera en runda till om en så liten organisation verkligen kan hantera Olympia eller om det finns en annan väg där? Kan man renodla annat, skapa ännu mer fokus bara på fotbolls- och sponsorbiten?
Det finns en väg framåt för Helsingborg, men man har satt sig i en onödigt dålig position där man inte kan skylla på någon utom sig själva. För två år sen skrev jag något i stil med att man måste få balans i sin rörelse, så fort som möjligt. Nu måste man göra upp med sin kortsiktighetskultur och börja se framåt längs de vägarna som är möjliga.
Framgång för Helsingborg kommer helt bygga på det. Gör samma sak igen och igen, ryck ut med brandslangarna för att lappa och laga dåliga tidigare beslut eller konsolidera och titta framåt.
För Helsingborg finns ingen annan väg - om man inte är nöjd med att vara där man är nu. Och det hoppas jag att man inte är.